Känsla, tajming och teknik!

Igår åkte vi ner med hundarna en sväng till klubben och jag hade faktiskt ingen plan när jag skulle träna men bestämde mig rätt fort för att detalj träna varje moment, men vi hann inte mycket längre än fritt följ, Z, inkallning, fjärr och vittring. Sen var Plättsons huvud slut och mitt med för den delen. Men det var något som saknades på gårdagens träning och det var min känsla, det blev alldeles för mycket teknik och struktur, skit trist!

Jag har funderat lite över det här med min egen hundträning i helhet, ju duktigare man blir på att träna hund ju svårare blir det faktiskt. Det finns så många olika vägar att gå och ibland kan jag känna att jag kanske gör en del saker onödigt avancerat än vad det faktiskt behöver vara, man tränar detaljer så in i norden så man tappar helheten, och jag kan faktiskt mer än ofta känna mig lite deppig av att gå ut och träna nu för tiden, bara för att jag blivit så kritisk mot mig själv och för att jag hittar så många fel att jag har svårt att se det som faktiskt är riktigt bra. Dålig trend och det genererar inget possitivt.

Hundträning handlar om tre saker – teknik, tajmning och känsla. Men det där med känsla är ändå det viktigaste, tappar man bort det så tappar man sin träning. Och det är nog lite av den där känslan jag måste hitta tillbaka till, med känsla menar jag att man känner när det är bra, och man har ingen bestämd teknisk plan indelad i små steg för träningen, planen kan ändras under ett träningspass flera gånger. Det är ju det jag är bäst på, att känna vad som passar just nu i träningen och känna av hundens sinnes stämning. Men bara för att man tränar efter en känsla så betyder det inte att man inte har en plan, den växer fram under träningen. Det är väldigt svårt att förklara det med ord men jag ska gå mer på känsla än på en teknik, tajmingen är inget jag behöver bry mig om att tänka på, jag är snabb som en vessla när jag belönar.

Det som fick mig så framgångsrik med Csar var två saker, vi tränade i stort sett varje dag när han var yngre och eftersom jag inte hade någon prestige inblandad i min träning handlade det bara om vad som fungerade och vad man fick för känsla med hunden under träningen, inte någon speciell teknik. Så det jag ska fokusera på nu med min träning är att hitta mer känsla, när känslan är bra vet man att man hittat rätt. Jag håller ju på att bli fullständigt dum i huvudet av att träna detaljer till förbannelse och jag hatar när träningen blir kemisk, stel och hunden blir mer robott än hund.

Varför började jag tänka på det här då? Jo för jag känner att jag håller på att bli en sån där hundtränare som aldrig vågar pröva sig fram när ett problem uppkommer och ständigt måste ha en plan, och det är allt utom jag, jag har fått all min kunskap genom att träna och träna och träna, ibland blir det tokigt och ibland blir det super bra. Så nu är det skärpning Emma, våga vägra vara en fegis när du tränar hund! Skit samma om det blir lite fort men fel, eller om vi kör av vägen, nu ska jag banne mig hitta tillbaka till den gamla Emma – Friskt vågat hälften vunnit!