Välj en sida

… Det kunde varit skrivet om en Östsibirisk laika också, så nu tänkte jag berätta om en dag med ”Hild” som flyttade in här för en vecka sedan. Håll i hatten…

För en vecka sedan anlände hon, den lilla tjocka, viltfärgade Östsibiriska Laikan  ”Hild” husses förhoppningsvis blivande jaktkamrat. Hon var några dagar över åtta veckor när hon satte sina första bestämda steg här hemma på Lännåkers Gård där vi bor. Hon anlände på eftermiddagen här hemma, blev satt bakom en grind med oss tvåbenta så hon kunde bekanta sig med sitt nya hus och spana in dom andra fyrbenta som redan bodde här. vi vill alltid att starten ska bli så bra som möjligt för nya valpar vi tar hem. att dom ska vara helt bekväma och avslappnade innan en presentation, sen får alla hälsa en och en i lugn och ro…
Hild tyckte det var onödigt, onödigt med en grind och onödigt att det fanns andra hundar här hemma. Det bekom inte Hild alls. Dom vuxna hundarna tittade storögt på den lilla tjocka valpen betraktande, valpen tittade knappt tillbaka. ”Här bor jag” såg det ut som Hild tänkte, ni andra måste vara några borttappade resenärer som letar efter vägen hem?

Min egna valp Tyr på fyra månader bjöd in till lek genom grinden med tassen så fint, fint tänkte jag och släppte in honom. Hild såg lagom imponerad ut. I hennes synliga tecknade tankebubbla ovanför huvudet kunde man tydlig och klart läsa ”rövslickar-tönt” när hon tittade på Tyr, hon hade svansen på topp och rultade därifrån. Tyr satt kvar och tittade på mig som Border Collies alltid gör, ”vad tycker du matte?” sa han till mig, jag svarade i telepati till Tyr ”vojne vojne, det här kan ta lite tid Tyr” samtidigt som jag såg lite sammanbiten ut av dinsoraurieungen som precis kläckts ur ägget… det här kommer inte att bli en dans på några rosor, snarare ett krig bland törnkvistar tänkte jag samtidigt som jag försökte se lugn ut. husse var jätte jätte glad, han älskade allt han såg. Kanske föreställde han sig att min Border Collie valp var en potentiell björn och min underbara pumi någon borttappad grävling? Vi gick och la oss, husse åkte till jobbet kvar var jag hemma med Hild som numera gick under namnet Hulda. 

Ny dag nya möjligheter och nya upplevelser… men det visste jag inte riktigt än vad dom skulle bli. Tur var väl det. Packade in alla hundar och ungen i bilen, lämnade barnet på förskolan och for till jobbet, Öppnade på Hundsimmet, rengjorde poolerna och inväntade Niklas och hans Dobermann valp ”Jackie” som vi skulle träna ihop. ”Jackie” anlände, på ett typiskt dobermann vis, ett ben i golvet och med dom andra tre i luften sladdade hon in, så gör hon varje gång vi ses. 
Frågade Niklas som är Dobbis valpens husse om inte Hild och Jackie kunde få leka lite innan vi skulle börja träna Jackie? Bra ide tyckte Niklas, det är inte så stor åldersskillnad mellan Hild eller Jackie och dom är i storleken väldigt jämlika. Perfekt match! Jag lät Jackie lugna sig lite innan jag släppte ut Hild, så lugn som en dobermann kan bli i den åldern (eller förlåt, dom blir aldrig helt lugna). Jag släppte ut lilla fina Hild och satte mig på golvet för att hjälpa flickorna om det skulle behövas. Ut genom dörren spatserar Hild, flaggan på topp och såg ut som en sheriff hämtad från vilda western med handen på hölstret och Boots upp till knäna, nu saknades bara en boll av torrt gräs blåsa förbi och att den där vilda western truddelutten skulle spelas. Det ser ut som att hon går sakta framåt innan hon tänker dra pistolen för att skjuta. Jag försöker lätta upp stämningen, och utbrister jätte tramsigt med bebisröst  ”vad fin hon är Hild, ååå vilken söt kompis” samtidigt som jag klappar om Jackie, Jackie är överlycklig, en KOMPIS! Jackie utbrister på Dobbis-vis ”Du är fin, jag är fin, det här är kul, livet är en fest, jag älskar att vara här, vi kan bli BFF och du bara måste lägga till mig på instagram facebook och snapchat och det ska bli sååååå fantastiskt att vi ska få lära känna varandra”… Det blir en sekunds tystnad i alla ordväxlingar mellan valparna.
Hild tittar allvarligt på mig, hon ser inte nöjd ut, hon tittar tillbaka på Jackie som om Jackie skulle vara någon slags påhittad figur som hoppar fram ur en låda i clowndräkt. Då ser jag ett svart åskmoln börja blixtra över huvudet på Hild, nu blev det klass 2 varning. Hild ser ut som en blandning av Lotta på Bråkmakargatan och Kapten krok. Hon stirrar mig rätt in i ögonen när jag sitter och försöker få henne att lätta upp. Om blickar kunde döda… Hennes enda kommentar var med stora bokstäver ”KUL, SKULLE DET HÄR VARA KUL?”  Jag tar dobbisen och sätter mellan knäna för att Hild kanske ska överväga sina tankegångar och sina just nu ganska starka åsikter om att ha kompisar… Hild tittar på mig igen och är absolut inte rädd, svansen är rätt upp, och hon är helt tyst. Sen säger hon till mig ”skönt att ni håller i den där dåren, passa på att ringa vitrockarna när ni ändå har henne infångad, sådana där typer borde inte få vistas bland vanligt folk” sen går Hild med bestämda steg tillbaka där hon kommit ifrån, in i köket och lägger sig och sover likt en björn som går i ide… Okej tänker jag för mig själv och min tränarhjärna drar igång och hela maskineriet börjar snurra, valpar är inte Hilds favorit kan jag konstatera, jag får nog fundera lite på hur jag sak lägga upp detta med socialisering bäst för Petter Purk framöver…

Jag jobbar klart och vi åker hem. Jag tar med mig alla hundar till baksidan av vårat hus, där står vår fårhage och ekar tomt från får, den blir bra att bara strosa omkring i nu när allt är så nytt för Hild. Och så kan jag fokusera på valpen och koppla av lite jag också tänker jag. Alla hundar är glada, en äter snö och en annan rullar sig i snö, några Border Collies kollar om dom kan få bort lite is från bäcken som rinner genom tomten, så dom kan jaga lite bubblor (fast dom inte får) en galen och glad pumi springer bara runt, runt runt och två helt ordinära pumiflickor spatserar med mig och betraktar allt precis som jag. Men vart är Hild?

Jag ser henne en bit bort, modig tös tänker jag, hon har knallat iväg några hundra meter bort och jag fjantar till mig och gullar lite i samma ögonblick hon tittar upp på mig ”Men heeeej Hiiiiild, vad gör du guuuuullis” säger jag högt och tydligt, hon svarar ”det borde väl du kunna räkna ut, du som ska kalla dig jordens intelligentaste varelse” och börjar nosa lite halvhjärtat på en kvist liggandes på tomten, jag springer åt andra hållet och ropar det gladaste jag kan få fram och med stor entusiasm ”Hiiiiild, kom då Hild” och försvinner bakom ett krön, det är som att öppna alla boxar på Greyhoundracing när jag gör så, ALLA mina vallhundar maxar sin hastighet och drar om mig likt geparder på en milliskeund då dom tror att vi ska testa vem som är snabbast. Men vart är Hild? Kollar fram bakom en spretig gran som jag har hängandes rakt ner över ansiktet helt andfådd och som vanligt är jag för varmt klädd så svetten rinner efter galoppen i snödrivorna.
Jag ser en gul gullig tjock valprumpa tölta iväg upp mot skogen, nej shit tänker jag jag kan inte tappa bort Vidars hund första dagen… helvette. Valpjävel hinner jag också tänka… Lägger alla andra hundar plats förutom Tyr, han skuttar tillbaka till bäcken täckt med is och fortsätter försöka få fatt i en vattenbubbla. ”Plats, ligg kvar här nu”  säger jag bestämt till dom äldre hundarna och börjar småspringa efter valpen för att fånga hennes intresse för mig.
Hon tvärvänder, men inte för att hon hör att jag kommer, utan för att hon fått nått i nosen… men det har jag inte den blekaste aning om då.
Valpen jag bara sett lulla fram innan drar i en högre växel och dyker ner bakom en stor sten, fram kommer hon med fågel i munnen… nej för helvette Hild det här är verkligen inte bra tänker jag. För första gången ser jag hur hela hon lyser upp, för första gången på hela dagen ser hon genuint glad och lycklig ut. Hennes ögon håller på att trilla ur ögonhålorna av extas, svansen står rätt upp som en flaggstång och jag vet i samma sekund att det här inte kommer bli ”pice of cake” att byta fågeln mot en unken korvslant jag har i fickan… Fast jag hade nog inte heller velat byta min Ferrari (om jag hade en) mot en SAAB 900 om jag tänker efter… Satans skit, hoppas fågeln är död tänker jag när jag närmar mig. Och när jag kommer närmre ser jag att den är stendöd och djupfryst, den har inget huvud och den hade sett bättre dagar om man säger så, ena vingen hänger och den dog inte idag kan jag konstatera… jag är väldigt glad över att den var frusen iaf, annars hade den nog också haft en utsökt odör och kanske då även varit kryddad med mask. Man får hitta det positiva i det mörka…. 

Börjar snabbt gå igenom olika alternativ i mitt huvud. Ett efter ett under tiden jag bevakar den Östsibiriska Tigern med fågelhelvettet i munnen…
I fullbett och full ragg går hon med sheriffstilen över tomten… Tänk jävligt snabbt nu Willblad, alltså skitsnabbt! vad är smartast just nu? Och vad är smartast för framtiden, av erfarenhet är det jätte korkat att sätta hårt mot hårt, och innan man ens skapat en relation med sin hund tål den inte jätte mycket, så en korrigering eller en fight om denna pippi vore dumt, riktigt dumt ur ett framtidsperspektiv. Men Emma kom igen, du har inte tid att göra värsta planeringen för framtiden, tänk snabbare, få ut liket! NU! Min hundtränarhjärna vägrar sluta arbeta… Det vore också riktigt dumt om valpen svalde fågeln och blev sjuk, eller om jag försökte få fatt i fågeln och fröken lyckas smita iväg med den och en snygg vinst och att fröken insåg vilken jävla nolla jag faktiskt var, att jag både var klumpig, mesig och långsam… i den bästa av världar var Hild imponerad av mig och det jag hade att erbjuda, men Hild har under hela dagen visat att jag kommer få kämpa en aningen för att få mig själv sedd som idol. Och mina korvar tycker Hild att jag kan skänka till bättre behövande eller stoppa upp nån stans, hon själv hade ju en fin och död fågel, vad mer behövs liksom? 
Bestämmer mig, fågeln ska ut, och den ska ut nu. Jag försöker likt en vallhund gå i en cirkel runt Hild för att hon inte ska börja springa, till varje pris vill jag slippa katt och råttaleken, men i ögonvrån ser Hild vad jag har för plan. Jag gör en abrovink och ger en av mina äldre tikar ett frikommando, nu fokuserar Hild bara på min äldre hund helt enligt plan, bingo. Jag går väldigt lugnt runt Hild och jag går ganska avslappnat (så avslappnad man kan vara när hunden håller på att sätta i sig ett ruttet djur, det lär ju inte va som BARF tänker jag) Ju närmre jag kommer ju mer ragg får Hild, man kan säga att söta fröken Hild inte visade sina sötaste sidor just där och då.

Jag får tag i valpen, och kommer på det, tack fina hjärna!! Hon kanske har valpreflexer kvar, så här små valpar har ofta den reflexen fortfarande aktiverad. Jag tar upp henne i nackskinnet med baktassarna kvar i marken, hon ser plötsligt ut som Janet Jackson när jag tittar på henne. Hon börjar inhalera fågeln likt en anakonda, bit för bit tänker hon nu svälja fru eller herr pippi HEL. Om hon så ska dö på kuppen. Jag står helt stilla, säger inget och rör inte heller fågeln. och lyfter hela valpen i nackskinnet väldigt lungt från backen. YES det lyckas, reflexen talar direkt om för valpen att slappna av, för nu ska din hund-mamma flytta på dig från eventuell fara. Tack naturen för denna väldigt fina uppfinning tänker jag! Hela hunden blir som en gelepudding, total stillhet råder och fågeln utan huvud trillar till backen och jag drar en djup suck. Det känns om jag vunnit miljonvinsten, ingen valp åt en fågel, ingen valp och matte behövde börja bråka och husses hund mår fint. Nu vill jag in i värmen in och dricka kaffe, jag säger ingenting, jag är helt tyst men ler. Ler åt vår fina hund, hennes starka och fantastiska personlighet, och jag inser att Hild är perfekt, perfekt för husse och husses hobby. En kanske perfekt jakthund med fina egenskaper, hon är söt som socker och fylld med krut. Det här kommer bli så jäkla bra för Vidar tänker jag… för mig själv då, tja kommer det krävas lite mer jobb för att få henne så följsam som jag önskar i vardagen. Jag har lite jobb att göra innan vi har flyt jag och Hild tänker jag innan jag går in med laikan under armen och sex följsamma vallhundar som säkert fnissade åt matte i luciatåg bakom mig på väg in. Välkommen Hild, välkommen underbara fina Hild! Jag tror du kommer passa perfekt i vår stora fina familj!