Nu börjar det förhoppningsvis närma sig min nästa kull, att ha en tik som löper var 10 månad är ju jätte bra om man tränar och tävlar, men som uppfödare är det lite surt att vänta så länge på att para. Framförallt när man har bestämt sig för vilken trevlig och stilig herre jag ska ha. Han heter Elo och han bor i Finland, han är Finsk lydnadschampion och hans matte och han siktar på att tävla Finska mästerskapet i lydnad nästa år, han har gjort ett jätte fint karaktärstest där han ligger på + genom hela testet, han tävlar agility i klass 2 maxi (heter det så jag som absolut inte är insatt i agilty, och framförallt inte finska klasser) Elo är också väldigt fin i pumimått mätt, han är Finsk utställningschampion, Helsinkivinnare och Finsk vinnare. Ja han har dom bitarna jag söker hos en potentiell fästman till mina tikar, och det tog tid att hitta honom kan jag lova. Så stort tack till Helena på Karvakorvan och framförallt till Terhi som låter mig låna honom.
Jag stod och pratade lite med en bekant igår kring avel och avelsplaner, vi pratade om en annan tik. Inte denna som ska paras med Elo och hon frågade mig följande ”vad har tiken för svaga sidor som du måste kompensera upp med hanen?”
Det här är något jag inte alls lever och tänker efter, alla mindre önskvärda anlag finns där, oavsett hur bra hane man än väljer till sin tik. Det går inte att kompensationsavla, det går inte att städa bort dålig mentalitet, dålig extriör, eller andra mindre önskvärda bitar. Det går inte att ”blanda äpplen och päron” anlagen finns där ändå, du kan inte ta en sjuk hund, och para den med en frisk och sen tro att man ska få valpar som blir halvfriska. Kompensation i avel slutar bara på två sätt, antingen får valparna det dåliga eller inte. En del kan få det och så blir det antagligen och en del kan bli utan, det är ganska troligt. Framförallt om du inte linjeavlar, för då dubblar du inga uppsättningar. Det vore ju så sjukt enkelt om avel funkade så, säg att min hund hade hängöron men jag vill ha tippöron, parar den då med en hund som hade ståndöron och då möttes alla gener, hade konferens och fattade att varför vi parade dessa hundar var för att vi vill att dom ska landa på mitten också vips så fick vi tippöron… nä det funkar ju inte så faktiskt. I den kullen skulle det antagligen bli några hängöron, några ståndöron och kanske nån med tippöron beroende på vad som ligger bakom.
Jag funderar alltid en och två gånger innan jag låter en hund gå i avel, det första jag frågar mig är ”kan jag leva med hundens alla dåliga sidor” om svaret är ja så börjar jag fundera vidare. Men som sagt, man kan inte plocka bort ett mindre önskvärt anlag tex otillgänglighet genom att para med en överdrivet tillgänglig hund. Hur ska generna fatta att det bara är ”positiva” anlagen vi vill ska vandra vidare, har ni andra uppfödare någon form av telepatisk förmåga med anlagen? Det har ju då inte jag, så jag chansar inte, framförallt inte gällande mentalitet, jag tummar inte på vissa saker, inte alls. Det finns saker jag är allergisk mot, och då får jag riktiga allergichocker kan jag lova!
Så kontentan av detta är att jag inte har kompenserat en dålig tik med en väldigt bra hane, tiken är minst lika bra, dock inte på pappret i form av massa tävlingsmeriter. Tiken som ska paras är våran Yeba som bor hos fodervärd, inte speciellt tävlad alls men en mycket trevlig tik jag tror på som avelshund, hon är snabb som vinden och väldigt signalkänslig och följsam. Så den som söker en agilityhund har nog ett ämne i denna kull, hon har ett STORT föremålsintresse och STOR kamplust, det gör träningen lättare. Hon är skottfast och hon är tillgänglig. Hon är också väldigt liten, 38 i manken och hennes syskon är också ganska små. Hanen hon ska paras med är 44 i manken. Självklart är hon skottfast och både mamma och pappa hund är också friska och sunda, frirötgade fram och bak, ingen patella och ögonlysta.
Så jag hoppas Yeba löper nu i november, då blir det en tripp till Finland, så håll tummarna för att det blir valpar här hemma, nu börjar det bli allt för länge sedan det tassade runt små fyrbenta bebisar här hemma. För mer info om kulle se planerade valpar här på hemsidan. Där finns också lite film på Elo.
Men jag tänkte nog mer när jag sa kompensation att om man tänker sig ett scenario där man tycker att sin hund har väldigt trevliga sociala sidor, leker bra men man vill t.ex. öka kamplusten, gör man inte så att man parar den hunden med en ännu starkare kamplust för att förhoppningsvis öka kamplusten i valparna? Eller som uppfödaren till Freja som bland annat ville öka höjden på valparna och använde sig därmed av en hane som just var högre än medelmåttet, och alla valparna blev faktiskt ganska så mycket större än tiken. Eller har jag fattat avel helt fel då?
Det kanske blev lite fel när jag först frågade ”vad har din hund för svaga sidor?”, med att typ direkt därefter fråga den frågan som blev lite tokig!
Nej Cecilia, det blev inte tokigt alls ! Jag älskar att prata om avel, det var bara du och jag som inte förstod varandra i samanhanget. Det blev av din fråga ett himla intressant ämne att blogga om, så tack för det!
Ja om man däremot pratar om avsaknad av en egenskap, tror jag absolut att man kan TILLFÖRA något genom att använda en hund som har dom egenskaper min hund kanske har mindre av. Precis som du säger, har min hund medelmåttig kamplust och vill ha ännu mer är det ju ett smart drag att använda en hund till denna som har mycket stor kamplust.
Det jag vill förtydliga här att man inte kan sudda ut dåliga egenskaper genom att lägga till något bra. Se det som en gryta på spisen, det du lagt i har du lagt i, det kan du inte ta bort, det finns där. Men om något saknas kan du självklart krydda! Inte alltid lätt att förstå varandra genom nätet, men hoppas du är med på mina tankebanor.
Haha ja jag tänkte lägga till det att det var ju himla bra att min fråga blev dåligt ställd, för det är ju mycket riktigt ett väldigt intressant ämne!!
För när jag var ute på promenad med Freja nu fortsatte jag tänka lite på det här med sjukdomsgener och bortstädning och då kom jag och tänka på min egen släkt, för vi har haft ett hjärtfel i vår släkt som kallas aortabristning (alltså att aortan helt plötsligt brister för den är dåligt uppbyggd), men pga av att mina förfäder ”har valt partners med friska hjärtan” ;), så fick min mamma dna-svar på att den genen inte finns kvar i vår genbank längre (för annars kan man nämligen förebygga det genom att äta medicin). Nu är ju vi människor, och fortplantar ju oss vilka gener vi än för med oss, men det innebär väl att man kan städa bort dåliga gener? Men problemet är ju att det tar tid, och det bästa är ju att välja de främsta hundarna till fortsatt avel. För det kan ju vi som människor styra över, till skillnad från när vi själva parar oss, för vi parar ju oss endast av den egoistiska anledningen kärlek ;).
Så ja, slutsatsen tänker jag mig någonstans blir att man kan väl egentligen kompensationsavla men att det går inte via en eller två generationer? Tycker det här ämnet är så himla intressant med hur gener funkar och önskar jag kunde mycket, mycket mer!
Självklart går det att eliminera sjuka gener hos hundar om vi pratar sjukdom, det går att förbättra extriör och det går att få en bättre mentalitet. Tre viktiga pusselbitar när man håller på med hundavel.
Det är ju också därför vi har program inom våra raser för att bekämpa bland annat sjukdom.
Jag tror också att man ibland får tumma på en del saker för att förlängningen få till det riktigt bra, men det får inte bli på bekostnad av valpköparna som köper i första eller andra ledet, dom ska också njuta av en härlig, frisk och glad hund.
Avel är inte svart eller vitt, det är ju också därför det är så spännande, men ju mer medveten man är om vad man gör, ju bättre kommer det att gå för ens uppfödning. Den som bara tittar precis framför näsan kommer ingen stans, och den som ser för långt fram skulle inte jag köpa hund av.
Men det som är min största poäng i det här är att många tror att man kan lägga till något bra för att ta bort något dåligt, och det går inte i en handvändning. Bra hundar kompenserar inte dåliga.
Hej,
Följer din blogg med stort intresse. Jag har en stor terrier i dagsläget som jag förvisso älskar men har en del bekymmer med. Nu tränar jag henne mycket och har henne under kontroll men inför nästa hund jag skaffar mig är Pumin en kandidat. De verkar vara lika i temperament som min terrier, sprallig, glad och charmig.Inte en alltför enkel hund som är slätstruken helt enkelt. Men kanske lite mer följsam än terriern? Dessutom vore det skönt med klippäls istället för ryckpäls.
Hur som helst har jag inte bestämt mig ännu utan vill ha mycket mer information om rasen. Hur lätt har de för att utveckla aggressivitet? Är de duktiga på spårarbete? Skottfasthet? Skäller mycket gör de tydligen, går det att träna bort eller sitter det i generna för mycket? Jaktintresse? Eftersom jag är intresserad av att viltspåra vill jag gärna ha en hund som inte är helt nollställd inför vilt.
Av ditt resonemang att döma verkar du resonera klokt när det gäller avel…mycket klokt. Jag har lärt mig av erfarenheter att nästa hund jag köper kommer jag noga kontrollera föräldradjur som förhoppningsvis är BPH eller MH beskrivna. Nu är jag inte på gång att köpa hund förrän om ett eller två år men det lär väl ta sin lilla tid att bestämma ras.
Jag kommer att fortsätta att läsa din blogg och om det är Pumi jag bestämmer mig för kommer jag nog att ringa dig.