Mental terror…

Tänk dig att du är ett barn…. Tänk dig att du var 3 år gammal, tänk dig att din mamma aldrig är nöjd med dig. Det kan ju inte du ändra på eller hur? Tänk dig att hon aldrig riktigt säger till dig vad som är fel, men hon är är heller aldrig riktigt nöjd. Hon suckar, hon himlar med ögonen, hon pratar om dig istället för med dig när du är med… hon önskade hela tiden att du gjorde lite mer och va lite bättre.

Min mamma hon är aldrig nöjd… man kan aldrig göra henne nöjd. Ibland blir hon glad, men hon är inte heller helt nöjd. Du försöker och försöker, men er relation är så skör, för hon den där mamman jag har blir aldrig nöjd… hon skulle aldrig komma på tanken av att göra en high five med mig och skratta så där hjärtligt ihop, hon säger ibland att jag gör rätt saker, men hon är aldrig helt nöjd. hon jämför mig med andra barn. Hon undrar ofta varför jag inte är som dom, hon säger inte det men jag känner det, jag är ju inte dum… Jag känner inte att jag kan vara henne till lags. hon skriker aldrig, hon slår mig aldrig, men hon är aldrig nöjd… Jag får allt det jag behöver, tak över huvudet, presenter på julafton, middag på bordet och ja, jag får kolla på film om jag vill. Men dom sakerna räknas ju inte riktigt… för hon min mamma, hon är aldrig nöjd! Om jag bara kunde göra henne helt nöjd, inte bara lite nöjd, utan jätte nöjd… hur ska jag göra då?

Ibland drar hon in saker för mig, TV, godis och lek i parken, när jag varit så där super dum…. då skärper jag till mig, fast när jag tycker jag uppför mig bra blir hon ändå aldrig nöjd, men hon säger det aldrig… jag bara känner det… jag är ju inte dum! Jag skulle önska att vi var ett team, att vi kunde göra saker ihop, att jag kunde få känna mig så där skitbra på något, hon säger ju att jag är bra ibland, men jag vet ju att hon vill mer än så… jag känner mig lite vilsen faktiskt, ingen förstår att jag inte är riktigt tillfreds. För allt ser ju bra ut, jag får ju allt det materiella jag behöver och vi umgås, och vi gör saker ihop. Vi spenderar faktiskt rätt mycket tid ihop, jag och min mamma… men jag kan aldrig göra mamma nöjd! Det är den värsta känslan på hela jorden! Ibland önskar jag att hon inte var så grå, kan hon inte bara säga vad som är fel, jag är trött på att gissa… jag är trött på att undra, jag är trött på att det hela tiden ska vara jag som ska försöka komma på hur hon vill ha det, för jag lyckas aldrig… varje morgon när jag vaknar så tänker jag att jag ska göra den här dagen lite bättre, försöka lite till.. men det går inte. Jag känner nog att jag snart ger upp, jag får nog vara så som jag är helt enkelt. Snälla mamma, kan inte du bara tala om vad jag ska göra, vad som är rätt och vad som är fel, jag orkar inte längre… det enda jag vill är att du ska tycka att jag är världens bästa, det är det enda som betyder något för mig! Jag byter det vilken dag som helst mot TV, glass och popcorn, snälla mamma, snälla snälla mamma… bara säg hur du vill ha det…

…… tror du att det här skulle kunna vara en liknande situation för din hund? Tränare som säger sig använda ”snälla metoder” är det verkligen alltid så snällt ? Ska vi lägga över allt ansvar på hunden och vänta tills det blir rätt? Ska hunden alltid få pröva sig fram till ett kanske önskvärt beteende? Är just den hunden kapabel till att ta rätt beslut eller vet den ens vad rätt beslut är?

• Är inte det viktiga i en relation att hunden är trygg, matte/husse är nöjd och att hunden förstår vad den ska göra?
• Är vägen till målet alltid så viktigt, är vägen viktigare än målet?
• Ska relationen med hunden behöva gå på grund på grund av att du bestämt endast vill använda en metod och absolut ingen annan?
• Är inte hundens mentala hälsa och hundens förutsättningar inte det viktiga och det som egentligen ska spela in när vi väljer träningssätt?

Jag blir matt och trött på människor som säger sig träna hundar på ett ”snällt” sätt, men jag ser hundar som stressar, inte vet vad dom ska göra och lever ett liv kanske i ångest för att tränaren bestämt sig för att använda ett sätt dom tycker är ”snällt”, men vem har sagt att det sättet är snällt för hunden i längden? I min värld där jag tränar mina hundar, i Emmas värld, där ska hunden känna sig som en kung när vi lyckas med något och jag vill att vi ska lyckas ofta! Det ska vara jag och hunden mot hela världen, vi ska vara ett team! Men är det alltid belöningar som haglar som gör att hunden känner sig som en kung? Kanske en kombo av belöningar och min egen känsla, men jag tror framförallt känslan av att som hund få lyckas, precis som ett barn, att kunna få vara till lags och känna att man förstår är många gånger viktigare än alla belöningar i världen… Även om belöningar är ett extremt bra verktyg när vi tränar hundar, som jag nästan uteslutande använder mig av. Det finns en missriktad snällhet i många fall där man är för snäv i sina beslut om vilken väg man ska ta med träningen. För mig finns ingen metod jag använder, alla hundar är unika, och det viktiga är resultatet både för den tvåbenta men givetvis också för den fyrbenta!

Jag blir matt, jag blir matt när jag läser på forum för hundträning med ”snälla” metoder, att hundar som är så rädda för ljud och då också för att gå ut, inte ens får gå ut, dom får gå ut för att kissa och bajsa, hur ”snällt” är det? En missriktad snällhet, där man inte vill utsätta hunden för ett typ av obehag, jag fattar, det är klart man inte vill utsätta den man älskar för något obehag alls om man fick välja, men i längden kommer inte hunden vara vinnaren! Hunden är förloraren…. För att du i stunden inte vill utsätta hunden för ett obehag. Vår värld ser ut på ett speciellt sätt, och världen kommer inte att stanna och ta en paus för att jag eller min hund har problem med vissa situationer. Man hjälper ingen människa med ångest eller alkoholproblem genom att möjliggöra och förenkla problematiken. Det är inte alltid alla gånger det är snällt att vara den som städar efter fyllan, eller köper hem mat för att personen med ångest inte vill eller klarar att gå ut. Det kommer alltid oavsett individ, människa eller hund vara tufft att genomgå en rehabilitering. Det kommer vara tid av ångest, men man får se det på sikt. Bättre tufft en period än hela livet, bättre en kort stunds obehag än ett helt liv av obehag… och känslan av att aldrig göra riktigt rätt! Och sen kan vi också vända på det, tränare som bestämt sig för att en hund absolut ska klara av en situation och vill att hunden ska tycka om situationen fast livet inte kräver det… Hunden måste våga ut genom dörren, det är en förutsättning för att kunna leva obehindrat. Men en hund måste exempelvis inte tycka om människor eller hundar, den måste acceptera, men inte tycka om. Så är det då så snällt att gång på gång, kanske dagligen utsätta hunden för det den är rädd för i utbyte mot godbitar för att du tycker det skulle vara trevligt att hunden tyckte om hundar och folk men är det en förutsättning för vardagen? Att tycka om människor är inte en förutsättning för att klara det vardagliga livet, så länge hunden håller sig på sin kant och inte agerar ut mot människor och blir en allmän fara. Är det verkligen nödvändigt att med ”snällträning” utsätta hunden för det den verkligen inte tycker om?

Som barnet i texten så tror jag många hundar där ute skulle uppskatta direktiv, information och inte för mycket grått…. och ja hundträning kommer alltid vara lite grått, så är det. Men vi kan försöka vara så lite gråa som vi bara kan… och ibland silar vi mygg.. och vad jag vill säga med den här texten är att jag tycker att det börjar bli alldeles för stor vikt vid metod, och resultatet glöms…