Ni kommer säkert ihåg pumin Nero, om inte kan ni läsa om honom här. Eftersom en omplaceringshund kräver tid, tid och mera tid fick han flytta hem till Eva på foder. Eva har haft pumi tidigare och är hundvan. Så med mig i ryggen och många träningspass gick det framåt med flera av hans problembeteenden, hundmöten, kunna vara ensam hemma, inte vakta balkongen, inte skälla ut människor, inte rida på folk som kom hem på besök när han blev exalterad, kunna umgås tunt och med andra hundar, kunna gå i koppel, vilja leka ihop med Eva och inte bara ensam.. ja ni är med, det var en hel del jobb att göra med den herren. Träningen gick framåt, riktigt bra stundvis, självklart ups and downs, men så är det ju alltid med hundträning och väl inrotade beteenden.
Det började sedan efter ett par veckor rulla på riktigt fint, sen kom ett bakslag utan dess like, han bet två personer i två helt olika situationer riktigt illa.. men i hans värld på samma grunder. Vi började ana oro, kanske hade han ont? Bokade då ett besök till världens bästa vett Marika Bohman på Tyresö Djurklinik och där sövdes han, vi röntgade honom och granskade honom under lupp, bland annat armbågar, rygg och höfter. Jag grät, Eva grät och en av djursjukvårdarna grät, det var inte vackra bilder. Han hade pålagringar på armbågarna, ena höften hade sådana pålagringar att Marikas förslag i så fall var att sätta in en protes, han hade en äldre fraktur på en ländkota och sen fanns där också en extra kota i ryggen. Med alla dom faktorerna ihop var protes inget alternativ, man måste se till helheten om hunden ska hålla. Jag har opererat en pumi tidigare och tagit bort höftleden, det slutade med avlivning och det kändes efteråt som att vi endast plågat ihjäl hunden, men det är en annan historia… men efter den historian är jag väldigt noggrann med att se över hela hunden innan man gör dessa stora ingrepp, det är resten av kroppen som ska kompensera en avsaknad kroppsdel. Nej, hundar får inte behandlas som försökskaniner, dom ska ha det värdigt helt klart.
Bilderna kom någon vecka in på hunddata och där står det C, jag blev lite förundrad över detta så veterinären ringde upp och pratade med avläsaren och dom resonerar så att det inte är pålagringarna som mäts utan endast vinkeln, vad man tycker om det kan ju bli en helt egen blogg, men så är fallet i alla fall. Vi lät Nero somna in utan att väcka honom. Det var väldigt tungt då, men nu har jag hunnit smälta det en aning. Man önskar ju att allt ska gå så bra som man hoppats, trott och planerat för.. men det blir ju inte alltid så tyvärr när man håller på med hundar. Vi fick i alla fall svar på varför han var grinig, tacka fan för det när man har så ont…
Så ser ni beteende förändringar som kommer fort eller smyger sig på, tveka inte att ta kontakt med en bra veterinär och gör en undersökning. Nero haltade inte och han hoppade in och ur bilen. Det var små saker vi la märke till, han kunde stanna på promenaden och vilja ta pauser om man gått långt, han var aldrig riktigt glad i att gå ut, han bad aldrig om motion. Men framförallt hans humör och han rörde sig något underligt bak, det såg ut som att han inte hade riktig kordination i en del lägen. Hundar är tåliga, och dom behöver inte alls pipa, gnälla eller halta för att det ska vara väldigt illa, dom lär sig leva med smärtan och sen visar det sig på andra sätt istället. såsom stress, aggressioner, slöhet mm mm.
Så nej, jag kan inte ge er ett lyckligt slut den här gången, ibland är man tvungen att ta tråkiga beslut och sätta hunden först. Ibland önskar man att man vore någon form av gud, men det är man inte. Man kan inte ha kvar en hund endast för sin egen skull, det måste finnas kvalitet. Sen vad det är, det får alla själva bedöma…