Utställning är bara buffel och båg… ja det är många som säger det ja, men nu tänkte jag göra en jämförelse om hundutställning och räksallad, och jag tror att detta kommer klarna lite för en del av er!
Jag tycker om utställningar, av flera olika anledningar. Dels tycker jag om det sociala under väldigt lätta former. Åker jag iväg och tävlar lydnad tex pratar jag inte med många, då vill jag vara i min egna bubbla den dagen med hunden. Men på utställning kan man sitta och tjitt tjatta med många runt ringen om ditt och datt. Det är mysigt! Sen tycker jag även om utställning på grund av att jag vill meritera mina avelsdjur och få mina hundars avkommor exteriörbedömda, att man får väldigt mycket social och miljöträning på köpet är ju en väldigt fin bonus också! Så ja, jag gillar utställningar. Jag skulle ställa ut mer om jag hade tid, jag har alltid visat mina hundar när tid funnits, men träningsbiten kommer alltid före allt annat. Men under årens lopp har jag visat fram många egna champions, BIS vinnare på SKK utställning, visat på Champion of champions och veterans of veterans på Grand hotell, och fått grupplaceringar på SKK ja man skulle kunna säga att det emellanåt gått hyfsat för mina hundar. Men nog om det… ville bara ”make a point” att jag visat en del hundar, och har en liten aning om vad jag pratar om.
I den ”andra världen” där jag ofta rör mig, i träningsvärlden så är utställning ofta ett märkligt fenomen. Man förstår inte alls hur en hund kan vinna en gång och andra gången vinner en annan hund. Och att det skulle vara snörbedömning, att hundar bara vinner för att den visas av en speciell person etc. Jag hade också svårt för det här i början och jag tyckte också det här var konstigt. I agility tex vinner den som är bäst, punkt slut, snabbt och felfritt men i utställning är det något helt annat. Hur kan det bli olika vinnare olika gånger. Jo för att förklara det här väldigt enkelt så var jag med om en sak här om kvällen som symboliserade just detta. Jag jobbar som hundinstruktör, det är mitt yrke, och när jag är klar sent på kvällen är jag ofta väldigt hungrig… Statoil är en bra Kock och det är bekvämt och det blir väldigt lätt en kokt korv med bröd på vägen hem när klockan är runt 22.30.
Så här om kvällen åkte jag förbi Statoil beställde en tunnbrödsrulle med en kokt korv och med räksallad…. Han i butiken frågade mig om jag ville ha mycket eller lite räksallad, jag svarade ”lite tack”…. precis efter att jag svarat lite… lägger han upp räksallad över tunnbrödsrullen, räksalladens mängd skulle kunna täcka jordens yta tänker jag, och blir illamående… det är så fruktansvärt mycket att jag har svårt att tänka mig att kunna äta den tunnbrödsrullen… men skit i min mat, då slog det mig. Det här är precis som hundutställning, här har vi det. ett bra exempel. För honom var det där lite räksallad. För jag har ju ingen aning om hur mycket han brukar ha i sin rulle. Så fort vi ger det fritt för tolkning, kan det bli så här. Han baserar sitt beslut på sina egna erfarenheter, och sitt eget tycke. I hans värld är det här sanning, för honom är detta lite räksallad.
Precis detta ovan som jag beskrev, händer ofta på utställning, och jag tycker inte det är konstigt, det finns inga perfekta hundar. Domarna gör avkall på vissa saker och detaljer, en del detaljer är viktigare för en del domare (förutom rasers kanske specifika signum som aldrig görs avkall på) Den som är närmast rasstandarden vinner, och precis som med räksalladen, så kommer domarens beslut grundas i dennes egna erfarenheter. Vad som är lite för denna kanske är mycket för mig. Så i att tolka en rasstandard kommer det alltid att finnas gråzooner i…. för den ena domaren tycker att temperamentet är viktigare än kanske ögonfärg, och nästa domare tycker ögonfärgen är viktigare än svansen. För det finns ingen specifik rangordning på potentiella fel i rasstandarden, eller jo det finns mindre allvarliga fel, och diskvalificerande fel. Men inom grupperna fel, finns det ingen ordning. En del detaljer i en rasstandard är väldigt beskrivande, det finns exakta mått. Men en del av det som är skrivet är fritt för tolkning, exempelvis hunden ska vara max 40 cm i mankhöjd + – 2 cm är godkänt, okej det går inte att ta fel på. Men sen kanske det står hunden ska ha mörka bruna ögon. Och så står det en hund med jätte ljusa ögon bredvid en hund som har bruna, mörkare än den med ljusa men inte jätte jätte mörka… då blir det ju att den hunden som har mörkast ögon där och då har dom mörkaste ögonen, för det finns inget annat at referera till, vad är mörkbrunt?
Och vad gällande snörbedömning tycker inte jag att det är så konstigt alls faktiskt, hundutställning tror jag är den enda sport i världen där proffs tävlar mot absoluta nybörjare, om jag skulle ta min Border Collie tik som till dagens datum är rankad bland dom topp 20 bästa lydnadshundarna i Sverige och starta henne i lydnadsklass 1 igen bland helt gröna ekipage skulle vi nog också antagligen placera oss ganska bra. Det handlar ju inte bara om VEM som visar hunden, utan väldigt ofta är ju denna ”VEM” som håller i snöret en väldigt duktig och drillad, erfaren handler, och står det mellan två hundar som är i samma klass, och den ena visas till perfektion, ja då kommer den hunden att vinna….
Så fundera lite på det här nästa gång ni köper räksallad, så tror jag det här med utställning kommer klarna lite!
Så länge det finns schäfrar som inte kan gå, mopsar som inte kan andas, pekingeser som måste bäras i ringen och dessutom helt vanliga raser som typ sheltie som utvecklats från ganska snygga hundar (i mina ögon) till nån slags fotpallar med enorm päls och öron som man måste ha klet i för att få ”rätt” tipp på, så länge kommer jag fortfarande tycka att utställning är jävligt äcklig räksallad 😉
Håller dock fullständigt med om att de som är duktiga på att ställa ut hundar (och dessutom har tränat på det…) kommer vinna, de vet hur de ska visa upp det snyggaste hos sina hundar.
Jag skulle säga att problemet sitter inte i att ”vi” inte förstår att det är så. ”Vi” tycker bara att det är väldigt dåligt att det är, och fungerar så.
Håller fullständigt med föregående skrivare, dessutom; jo, ”raser kanske specifika signum” görs visst avkall på och, samma hund vinner ofta flera ggr, speciellt om den visats mkt och har en ”i snöret” som alltid är på alla utställningar!
Ha ha…gillar dina räksalladsjämförelser skarpt..! 😉
Jag skulle inte säga att den som är närmast rasstandarden vinner. Om så vore fallet skulle samma hund vinna varje gång, och det brukar (som bekant) variera.
En rasstandard är öppen för tolkningar och ger domaren ganska stort utrymme som nämns i texten.
Utställning är tänkt som en avelsutvärdering. En hund av god typ med rastypiskt beteende (egenskaper) ur en kull med hyfsad jämnhet får då anses vara en god representant och lämplig att använda i avel.
Dagens utställning är en konkurrensbedömning vilket öppnar för domare som premierar de exteriöra detaljer som finns i de olika raserna (tex schäferns bakställ och mopsens trubbnos med rynka).
När aveln riktas mot exteriöra detaljer så är det på bekostnad av annat. Vad det är beror på ras.
Detta har hos en del arbetande raser lett till en uppdelning i en arbetande och en exteriör variant där både egenskaper och utseende skiljer sig en del.