Att lyckas vända ett sjunkande skepp….

Ja så kändes det igår när jag tävlade Plätt för första gången på ca ett halvår. Vår senaste tävling innan igår var ranking i Kungsör, den bröt jag. Och strök mig från söndagen. Jag satt i bilen hela vägen hem den tävlingen och grät floder, det är den absolut värsta tävlingen vi gjort ihop. Att ha en hund vid ens sida som är i en helt egen värld är en känsla som knappt går att beskriva, det spelade ingen roll vad jag gjorde den dagen på uppvärmningen. Jag erbjöd boll, godis, försökte sätta henne i koncentration, försökte få henne att släppa på lite känslor genom att låta henne springa, men ingenting fungerade. Hon var i ett låst tillstånd… efter gråt, förtvivlan och funderande så bestämde jag mig för att inte tävla mer för ens jag hade vänt skeppet rätt. Ljud och känslor är bland det svåraste att jobba med framförallt med en hund som redan har en bild av tävling och tävlinsgträning  & moment. I kombo med att jag är en känslomänniska själv, och det är ibland positivt men när man tränar hund också ibland negativt, då jag hela tiden ska försöka vara Plätts motpool och inte dras med i hennes sinnesstämning, det blir lätt en negativ nedåtgående spiral.

Så varför hamnade vi här då? Jo med för statiska belöningar som inte längre var belöningar utan en del av momenten, för mycket belöningar (för att få flashiga detaljer), för lite kedjor (för att jag är en otålig människa), skapade en skyhög förväntan som i kombination med förväntan på tävling, nerver och andra tävlingsingredienser resulterade i ljud och en hund som låg för högt i förväntan utan att ha huvudet med sig. Det är ju liksom meningslöst att ha detaljer utan helhet. Domaren skiter i hur snyggt det är om hunden låter… Sen visade sig även att Plätt hade en ischiasnerv i kläm och dragit upp sin skada i handleden, men det tror jag inte är hela sanningen, utan jag tror faktiskt mer på upplägget på min träning är roten, det är så lätt att för en själv att säga att allt beror på hundens fysik (även om det kanske är en bidragande faktor men inte hela sanningen) … det är liksom lättare än att säga till själv att man har ett hästjobb framför sig, och kanske måste jobba med sidor hos en själv som är svårt. Alla vill ju gärna göra saker som man är bra på och ta enkla vägar, men när man måste ändra sig själv och sin träning och gå utanför sin comfort zoone, ja då krävs det skyhög motivation hos en själv, inte massa ursäkter. Förlorare har ursäkter, vinnare har en plan!

Jag la upp en plan och det tog tid att finjustera den. Det är inte alltid lätt att ställa sig utanför sig själv och vara sin egen instruktör och se objektivt på sitt eget problem. Men jag lyckades till slut med hjälp av bollplank, och jag höll mig till planen oavsett vad som hände på träning. Våra träningar har nu bestått av endast tävlinsgträning, kommendering och jag har släppt på många detaljer, som också igår syntes på poängen. Men det gör absolut ingenting, detaljer är så mycket lättare att hämta hem än en känsla, det är ett långtidsprojekt.

Nu säger inte jag att vi är klara, det finns absolut förbättringspotential, och går jag tillbaka till det ”gamla” så är vi snart där igen. Nu ska jag hitta en balans mellan detaljer och helhet, och det är sååå lätt att säga, svårare i praktiken. Men känslan igår från tävlingen tar jag med mig. Domare igår var Sylvia Axell. Saker som fungerade var bland annat gruppmomenten där hon var helt tyst mellan sitt i grupp och plats, hon sa ett mini pip, men känslan när jag då kunde klappa henne och säga ”lugn” och få ett svar från Plätt var så skön! 10 10 på sitt och plats. 9,5 på fria följet! Underbart är ordet, hon var med, hon var så med! 10 på z:at! och det är också en sån vinst, fy faaaan vad vi har kämpat med tramp! 8,5 inkallning (förare ställer för tidigt) 8,5 rutan (hund orolig i rutan, vet vad som komma skall) 8,5 aport dirr (omtag ngt tugg) hopp apport 10, vittring 8,5 (letar länge) fjärr 8 (ett dk) Har protokollet i bilen, men poängen tror jag stämmer ganska bra iaf…. Så på poängen kan man ju se att hon sänkt en del betyg på grund av avsaknaden av vissa detaljer, men fått bättre helhet, hon visar också att hon är helt med i början av programmet i koncentrationsmomenten FF och Z! Vi slutade på en 2:a placering och 284 poäng. Men min hund VAR MED MIG igår när via tävlade, och det kändes som en så stor vinst!

Marion sa till mig i bilen hem att ”Emma jag trodde faktiskt aldrig du skulle få ordning på det här” Jag skrattade och svarade, ”Det var ju bra att du inte sa att det var omöjligt när jag var mitt uppe i det”….

Jag har tagit med mig så många nya verktyg och tankar på den här resan genom det här problemet i min egen träning att jag vet att jag utvecklats som hundtränare och även kommer kunna dela med mig till mina elever, och det är ju det som är så fantastiskt när man tränar hund, man blir aldrig fullärd!