En fantastisk känsla!

Det blir mycket jobbsnack i bloggen, jag vet men jag kan inte sluta… ni vet ju redan att jag har världens bästa jobb, eller hur? Och jag har verkligen kommit på vad det är som gör att mitt jobb är så tillfredställande, framförallt när fröken Svensson kommer med sin hund och vill ha hjälp med vardagen, det får gå hur det vill under träningen, och ja ibland är det svåra övningar och det tar tid och kräver en del jobb innan man ser resultat, dom flesta lyckas, men inte alla. Jag tränar bara ägarna, sen är det dom som ska träna sina hundar, man önskade att man var som Cesar Milan ibland, fast tvärt om, ”Emma kvinnan som talar med hundägarna”, hur mycket man än önskar, tror och vill når man inte fram till alla hundägare, det får man leva med. Men det jag njuter av varje kväll innan jag somnar och tar en kopp kaffe vid datan är tanken av att det nu ligger mellan 10-12 trötta, nöjda och aktiverade hundar som drar en djup suck och somnar godare än vad dom gjort på länge, dom har fått använda huvudet!

Det påminner om en historia…

”På en strand gick en pojke med sin morfar och upp på stranden sköljdes det upp sjöstjärnor, flera hundratals… pojken började febrilt slänga tillbaka stjöstjärnorna i vattnet och morfar ropade,

 -Du pojk – det spelar ingen roll hur många du slänger i, du kommer inte kunna rädda alla,
då svarade pojken – det gör inget, för det spelar roll för den här, och den här, och den här, och så kastade han ner en till i havet… jag kanke inte kan lyckas rädda alla men för varje sjöstjärna jag slänger i spelar det roll…”

Det är lite samma sak med hundar, vi instruktörer kommer aldrig kunna stimulera alla världens hundar som ligger ensamma och underaktiverade, men för alla som kommer till oss, spelar det roll…