En liten saga om en liten hund!

För drygt åtta år sedan träffade jag en av mina numera bästa vänner, hon kom med sin vita lilla lurviga hund och gick en agilitykurs för mig och därifrån utvecklades en lång vänskap.
Kompisen älskar precis som jag att träna hundar och vid det tillfället hade hon då den lilla vita och en större brun hund, en Wachtel hund, jag var vid tillfälle redan då väldigt fascinerad av lydnad även om mitt hjärta vid det tillfället klappade extra för freestyle. Men jag övertalade vännen att gå tävlingslydnadskurs med den bruna wachtelhunden och sagt och gjort fick dom till fina moment. Momenten var det inge fel på alls, men man ska ju kunna göra allt i en följd också… och det hade wachtelhunden lite svårt för med sin ringa ålder och livliga temperament, men kompisen skulle ändå aldrig tävla sa hon. Tävla var inget för henne och hennes hundar, träna gjorde man för att det var roligt. Jaja, tänkte jag och slutade tjata (för en stund) Jag började istället tjata på henne om en ny hund, en hund som ville lika mycket som vad hon ville, för den lilla vita började bli sjuk och den bruna hunden var ofta iväg på jakt. Så det blev inte så mycket till träning. Jakten på en ny hund började, eller mitt tjat på henne om en ny hund startade kan man väl säga… okej, vännen började bli sugen, och det skulle bli en labrador. Jag sa tvärt nej när hon frågade vad jag tyckte och tjatade lite mer på henne, jag tyckte hon skulle ha en BC, men nej det skulle vara en labrador. Men min vän hon är släkt med petter purk vet ni, den ena hunden var för lång, den andra för kort, den tredje för snabb, den fjärde för lugn och sen fortsatte det så här under en väääldigt lång period. Till slut orkade jag faktiskt knappt öppna mail lådan länge för att syna ytterligare en labrador kull, hur kunde jag bli så här insatt i labradorer började jag nu undra…

Sen sparkade jag bak ut, det var labradorförbud i min mail låda! PUNKT! Vännen kikade vidare och tiden gick, sen plingade det i mail lådan igen denna gången med BC valpar som rubrik, sen upprepade sig historien om petter purk, det var för snabba border collies, för långa, för prickiga, för randiga och för korthåriga… phuuu jag orkar inte mer tänkte jag, ge mig en burk valium. Jag som köper mina valpar på impuls. Jag fixar inte att läsa fler stamtavlor, kolla på fler kombinationer. Punkt igen!

Jag sa till kompisen att jag kan åka med och titta på valpar när hon bestämt sig men några fler hemsidor med valpar ville jag inte se, ögonen gick i kors av alla kombinationer och statistik.

Sagt och gjort kompisen hade hittat den perfekta kombinationen, vi satte oss i bilen och åkte mot Lizzroys kennel på Ekerö. I 8 (!!!!!!!!) timmar kollade vi på valparna, det var nästan så man skämdes alltså, det vändes och vred på valparna och velandet fortsatte… till slut blev jag galen! Jag sa åt min vän att om vi inte tog med den där fina lilla valpen hem skulle jag aldrig mera åka och titta på valpar eller se åt en potentiell hundvalp igen. Uppfödaren sa att det var helt okej att ta hem den lilla valpen och kändes det inte bra kunde hon få lämna henne åter. Och det visste vi ju alla tre att det inte skulle hända. ÄNTLIGEN! Min vän hade en valp med sig hem, jag var jätte glad men vännen hade ångest.

Dagarna gick och vännen började förälska sig i den fina lilla valpen med världens största öron! Allt började kännas ok! Det var en kul valp, lekte som en idiot, var glad och framåt, ville träna och kunde koppla av – BINGO! Nu var det dags att träna hunden! Men valpen blev sjuk, jätte sjuk, FUCK tänkte jag, jag som verkligen sagt åt vännen att köpa valpen. I nästan ett år var hunden jätte sjuk, det gick inte att träna, så nu hade vännen tre hundar som inte gick och träna på någon hög nivå… fy så trist! Det som skulle bli så bra blev helt plötsligt väldigt dåligt. Kanske hade min vän haft rätt, kanske hade jag tjatat för mycket? Nu fick jag ångest. Vi alla var ledsna, uppfödaren min vän och jag själv… suck!

Men ibland sker det ju mirakel, det har ni ju läst om tidigare om här i bloggen. Hunden som alla sa att vännen skulle avliva blev frisk, den hämtade sig och började så smått återhämta sig. Då började mitt tjat igen (är ni förvånade?), om träning och tävling. Vännen började träna, träna och träna men tävla skulle hon aldrig göra. Ni som träffat mig vet att är det något jag är grym på är så är det at tjata och vara ihärdig som en blodigen! Jag bjöd in vännen i min träningsgrupp och vips hade dom tävlat lydnadsklass 1, 2 och tre på fyra starter var dom i Elitklass på nio månader, hur hamnade jag här frågade vännen och såg frågande ut.
Så där jag tänkte jag, nu är det elitklass som hägrar och fick dom at träna in elitmomenten också, sen fick jag dom till att idag debutera i elitklass lydnad, och på sin första start i Elitklass med en hund som för länge sedan var utdömd av många och med en förare som aldrig skulle tävla fixade dom ett förstapris och en förstaplats! Det gott folk det kallar jag för att vara ihärdig! Klick och belöning till mig! Wihooooo vad dom är bra! Och gud vad jag är bra på att tjata! Nu ska dom tävla SM nästa år, men det vet dom inte ännu….

Puss och kram till dig världens bästa Marion Tannergren och bästa lilla Vesslan! Grattis till er och hatten av! Debbie kommer bli framtidens lydnadsidiot med den gudmodern och den galna mamman!