När man skaffar sig en hund tänker man inte på döden, man tänker inte på sorg och man tänker inte på den dagen som kommer att komma. När man ska ta farväl. Det är långt borta, långt långt borta. Man kanske upplever andra jobbiga saker under sin resa med hunden, men man tänker ändå inte på döden. Det kanske är tufft i träningen, hunden kanske gör sig illa, det går oftast at ta sig igenom och döden är fortfarande långt borta. Man gör planer, man drömmer, man tränar sin hund och umgås med den. Man lever och dagarna går. Men fortfarande tänker man inte alls på döden och den dagen man ska säga hej då. Dagarna blir fler, hunden blir äldre. Hunden blir klok i blicken och den kan börja uppföra sig. Man når sina mål och till slut är hunden ens bästa kompis och man har vuxit ihop.
Hunden börjar bli så där grå och söt om nosen och blicken blir bara klokare och klokare, hunden hjälper en med att uppfostra unghundar och sen sköter den sitt, hunden tar inte så mycket energi av en längre, den mest ger. Dagarna tickar på och sanden rinner genom timglaset, men vi tänker inte på det det finns ju oändligt med dagar, vi vill inte tänka eller föreställa oss den där dagen när vi ska säga hej då. Och tur är väl det, det är antagligen en skyddsmekanism, det skulle nog störa för mycket i det vardagliga. Det skulle bli för allvarligt.
Till slut börjar hunden bli trött i kroppen, den sover mer och man börjar inse så smått att min hund är gammal. Den är bara inte lite grå om nosen och den är bara inte klok i blicken. Man kan börja känna at det börjar bli allvar… framtiden ligger inte längre framför, sanden börjar rinna ut och det börjar bli svårt at njuta av dagarna, döden kryper inpå och jag vet att det är jag som måste ta det där beslutet. Ska man vänta tills hunden akut insjuknar eller ska man vänta ut hunden, ska man vänta på at den bara lugnt somnar eller ska man ta det där förbannade beslutet om att ens vän ska dö, ska man säga hej då. Och när ska det ske, ska det ske idag, i morgon, efter sommaren eller skulle det redan ha skett. Hunden blir äldre, dagarna går. Tankarna snurrar och ja ni förstår nog redan at det är Bimbo jag skriver om. Jag har börjat drömma att hon dör, i en bilolycka, att hon inte vaknar och slutar andas. Det är alla tankar som jag på dagen går och trycker bort, men jag vet att det kommer ikapp. Den enda som kan säga stopp är jag, men hur ska jag kunna bestämma att vi aldrig mera ska ses? Är det jag som ska lasta dig i bilen, ta vår sista tur ihop, ska jag boka en tid för den dagen vi aldrig mera ses? Är det rättvist att låta dig gå och bli sämre och sämre eller ska du får ha lite värdighet kvar? När är det nog? Vet man det? Dumma jävla skit beslut, jag önskar att vi kunde få bli 100 år tillsammans, för jag ska bli 100 år, det har jag bestämt. I hundår är du nu runt 90 om ett år är dy dryga 100… jag vet att det inte är realistiskt, jag vet att det inte kommer hända. När jag var liten gick dagarna jääääätte långsamt, jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle bli vuxen.. Nu går dagarna i ett rasande tempo, och dina dagar börjar rinna ut.
Jag kan nästan inte göra saker med dig längre, du blir för trött och jag blir nästan ledsen av att gå ut och göra saker med dig i syftet att vi ska umgås för att du snart inte finns längre. Jag försöker njuta, jag pussar dig ofta, jag kliar dig och jag blir arg… arg över att jag känner så här och förbannad över hundägandets baksida.
Jag tror jag innerst inne vet att det inte är långt kvar nu, du är 12 år och 4 månader, det handlar inte om år längre, men jag vill lura mig själv. Jag tror jag bearbetar din bortgång redan nu, men du ligger bredvid och sover och jag kan fortfarande väcka dig. En dag kommer du inte vakna, en dag kommer vi inte längre ses… jag känner mig ledsen och jag är så jävla trött på död! Förbannade död, stick åt pipsvängen med dig… nu gråter jag, och jag var bara tvungen att få lite ur mig. Jag vet inte vad jag går och väntar på, ingen annan kommer ge mig et svar… jag hoppas jag känner vilken dag som är dagen då vi aldrig mera ska ses… jag tror jag håller på att träna mig i att säga farväl…
Känner med dig och vet precis hur det känns. Man ”lär” sig aldrig. Det är så svårt att inse när livskvaliten inte finns längre för våra fyrbenta och det är alltid ett tufft beslut att ta. Sista resan är fruktansvärd men man får då betänka att man gör något bra, hunden har haft ett bra liv och vi kan ta beslutet att de skall slippa lida (till skillnad mot människor). sedan får man leva med alla minnen och vetskapen att man trots allt gjort rätt i den stunden.
vi har ju också en gamling hos oss så just nu känns detta väldigt levande även för mig, nu gråter även jag
Kramar till Dig /Christina
Varje djurägares ansvar att ta detta svåra beslut. På gott och ont kan jag känna. Vi har möjligheten att göra slut på en pina, stoppa smärtan och låta djuret vandra vidare.
Jag bävar mer för den dagen min man eller mina barn är i en situation där jag känner att ”nu räcker det” och jag inget kan göra. En make som är ett paket efter en hjärnblödning eller ett barn som ligger i livslång koma efter en trafikolycka och jag inget kan göra. Aktiv dödshjälp är ett laddad ord men det är precis den förmånen vi har gentemot våra djur. Förmånen att ta ett klokt beslut när DAGEN kommer. Ett klokt beslut kring hur det ska ske. För djurets skull. För att hedra de dagar vi haft tillsammans. För att låta Bimbo sluta sina dagar i den här dimensionen på ett värdigt sätt. För att hennes närmaste vänner som är kvar ska fortsätta minnas henne som den hon var. Inte som ett paket som inte kan påverka sin situation längre.
Kram Emma!
Detta är anledningen att jag inte fick ngn hund när jag tjatatde om detta när jag var liten, en Lassie ville jag ju ha, pappa sade NEJ du är för känslig!
Nu är jag med hund, 2 stycken tom.. den förste, Maurice, en trf Lassie kom till oss 12 veckor gammal, lyckan var total! Efter ca 3 månader utvecklades an autoimmun sjukdom, vi trodde detta var kört! Hela valptiden förbyttes i oro och ångest.. vi har gått igenom mycket och bara tanken på att förlora honom, nu när vi har sjukdomen under kontroll gör fruktansvärt ont.
Jag har lärt mig mycket om sorg över att förlora en älskad fyrbent av uppfödarna av Dustin, Skyelice Collies… deras kriteria är så länge hunden mår bra, äter, är glad och vill hänga med, om än på kortare ”äventyr” är den med, när dagen D är på plats, förhoppningsvis då hunden fortfarande mår hyfsat, ”firas” den av med smarrig mat etc. sedan kör husse iväg med den. Som Gudrun säger, hunden vet ju inte om vad som väntar den, det vi ju bara vi …De har alltid gett sina djur ett värdigt farväl.. lika svårt varje gång, men viktigt att komma ihåg, man gör det för sin älskade kompis skull… så helvetiskt ont det än gör! Du skriver så fint och insiktsfullt, jag avundas dig inte din sits, men när det är dags kommer du vara stark och hjälpa din vän gå vidare…
Du skriver så fint. Precis sådär tänkte jag innan min Pumi fick somna in för lite mer än två år sedan, femton år blev hon. Jag var så rädd sista tiden, rädd att mista henne, att hon skulle bli dålig, få lida, för beslutet… Hoppades på nåt sätt att hon skulle signalera när det var dags. Det gjorde hon inte, men väl hos veterinären kändes det ändå som att vi var överens, att det var dags. Jag saknar henne fortfarande så mycket. Men det gör ondare att tänka på tiden innan än när hon somnade in.
På riktigt. Hur överlevde du?!!