När döden knackar på dörren…

Våra hundar är våra bästa vänner, dom ställer upp på oss i vått och torrt, tränar och promenerar, äter, sover och leker med oss, dom finns alltid där när vi behöver dom och vice versa. Mina hundar är mina bästa kompisar och mina familjemedlemmar. Det är inte några man ger bort, säljer iväg, eller bara avlivar för att man tröttnat… ni har säkert eran hund på samma sätt som jag och det värsta som kan hända är att hunden, våran bästa vän skulle bli så sjuk att den var tvungen att somna in.

Några av er har säkert upplevt det, den där känslan man får i kroppen precis innan hunden somnat för gott, det här är sista gången jag känner att du andas, och man borrar ner hela ansiktet med alla tårar långt, långt ner i pälsen. Man kramar dom så hårt och man önskar, hoppas och tror att det ska ske ett mirakel. Men oftast gör det inte det, oftast när det gott så långt är det kört. När veterinären säger att det antagligen inte finns mer att göra, eller att man ska ställa in sig på det värsta… det är då man vill stanna tiden för alltid…. för det ska ju alltid nu och många år framöver vara du och jag, min allra bästa vän! Men hundar blir sjuka och dom skadar sig även om man inte vill det, och alla som har hund vet om den här mörka baksidan, som man oftast inte varken vill prata om eller tänka på.

För drygt en och en halv vecka sedan plingade det i min mobil sent på kvällen det var från en vän hon skrev ”Tuva är jätte dålig, vi åker in på akuten nu, vi har pratat med vetten” Vi smsade en längre stund den kvällen och dom hade ingen aning om varför lilla Tuva blivit sjuk. Dom hade varit och badat samma dag och Tuva var jätte pigg. När dom kommit hem började buken svälla, och det första man tänker är då magomvridning. Hon ville gå undan, hela hon skakade och hon kunde inte ligga ner. In med hunden på akuten och där las hon in, dom sökte med ljus och lykta men hittade inte felet, alla prover visade både det ena och det andra. Dom bestämde sig för att öppna hunden och se efter, hunden höll på att stryka med.

Efter tre långa dygn konstaterade dom Akut bukspottskörtel inflammation, det var mycket vätska i buken och hunden var extremt medtagen. Vi åkte in och skulle hälsa på Tuva, vi fick vänta i tre timmar innan vi fick hälsa på henne. Hon hade tre slangar i buken, två dränage och en slang som sondmatade henne som kopplade förbi bukspottskörteln. Hunden var borta, hon kunde inte ens lyfta på huvudet när jag, husse och matte kom in i rummet. Vi pratade med en veterinär och han sa att husse och matte skulle ställa in sig på det värsta. Matte bröt förstås ihop och jag försökte vara saklig. Jag frågade var oddsen var och han svarade att han aldrig hade varit med om ett tillfrisknande när det gått så här pass långt… det kändes inte upplyftande men jag försökte peppa matte, jag sa att ”det är inte kört förens det är kört” jag är lika dan, jag tar också ut mycket i förskott, det är ju svårt att inte göra det…

Dagarna gick och hunden låg kvar, nu hade dom vita blodkropparna börjat se mycket dåliga ut på proverna, hunden fick en blodtransfusion. Hon fick morfin och dom dränerade buken dygnet runt på vätska… Hur länge ska man vänta, finns det en liten chans att hunden blir bra? Lider hunden, är det värt alla pengar eftersom försäkringen nu nått sitt tak? Dom väntade och gick och planerade på alla saker dom kunde tänkas sälja… åkergräsklipparen, bilen, ev huset… ja ni fattar, hunden är värd mer än alla pengar och prylar i världen.

Sen hände det, nån måste ha hört alla önskningar, ibland måste det få hända mirakel! Och det gjorde det. Lilla Tuva började att återhämta sig efter drygt en vecka på intensiven, sakta men säkert blev hon starkare och piggare, jag kunde inte tro mina öron. Jag hade ju sett hur illa däran hunden varit. Men så sant som det var sagt, hunden var på benen. Nu kan den veterinären säga till andra hundägare som frågar samma sak, att han visst varit med om ett tillfrisknande. Det finns ibland hopp, och ibland får man kämpa och hoppas, oftast går det inte, men ibland sker det tydligen mirakel.

För det är precis det som hände, när alla trodde att den där jobbiga stunden skulle komma när som helst, när dom tänder ett ljus, släcker ner i rummet, söver hunden och sen säger att ”nu sprutar jag en sista gång och så kommer hunden somna, du kanske upplever andetag men det är bara reflexer och kroppen som tömmer på luft” precis det och dom orden trodde vi var nära… men där fick döden fortsätta knacka och banka, för här kom du inte in!!! Inte den här gången, du äckliga, fula och jobbiga död. Tji fick du! Tuva lurade dig och hon är hemma nu, hon fick komma hem på husses födelsedag efter ca 10 dagar på Bagarmossen och över 60 000:- senare, phuu det är tur att det finns hundförsäkingar, och det är tur att det finns veterinärer som kämpar lite extra tillsammans med husse och matte!

Fina och underbara Tuva, välkommen hem, en tur till himlen får vänta!