Ödlan…

Ibland gör jag så där som alla som inte har barn säger att dom aldrig ska göra, sen när dom får barn får vi se hur det blir med den saken, men det är en annan blogg än den jag tänker skriva idag…

Debbie åker oftast och handlar med oss, jag är en mycket konsekvent mamma, om jag har sagt NEJ ordet så är det som gäller och ingenting annat, det är mycket lätt i den här åldern, hon väger 10 kg och kan inte prata, och ja hon blir skitförbannad ibland, jävligt arg och kan skrika rakt ut utan hämningar. Oftast orkar jag med det men ibland så gör jag det där ingen säger att dom skulle göra, precis när jag kommer in i affären kan jag grabba första bästa leksak och ge till henne som hon kan leka med i vagnen och jag kan handla i lugn och ro utan psykiskt samanbrott. Sist vart det en ödla, en jätte rolig ödla. Den var grå, hade orangea ränder och kunde blåsa upp sig under hakan om man tryckte på den, den var också full med vadd så den kändes typ som en stressboll. Ödlan kostade typ 50:- eller nått, helt klart en investering tyckte jag då vid det här tillfället med världens suraste unge…

Den där ödlan har hon lekt med mycket, men en dag var den bara borta, puts väck… jag har inte stenkoll på Debbies alla grejer och vi har inte det pedantiskt hemma heller för den delen, så den hade lika gärna kunna legat under soffan eller i bilen.. noll koll med andra ord.

Tog en promenad med hundarna i fredags här hemma i skogen, vi gick vår vanliga sväng och helt plötsligt börjar Dell att spy, upp kommer två stora delar av Debbies ödla. Huvud och kropp, men ingen svans… skit tänkte jag, skit och helvette på ren svenska. Vart är svansen, jaja vi får hålla koll, kom dom här bitarna upp så kommer nog svansen också ut… men ingen svans kom och dagarna gick. Dell blev då i måndags dålig på dagen, han började skaka och flåsa och jag tog han då direkt till veterinären, vi gjorde en bukröntgen och vi kunde se något främmade där i Dells mage… lämnade honom på kliniken och dom gav honom kräkmedel för att se om det kunde komma upp den vägen, icke sa nicke. Han fick dropp och åkte hem, dagen efter var han mycket piggare, men vi åkte tillbaka till vetten i tro om att vi skulle behöva öppna honom och ta ut den, men nej. Mina veterinärer är grymmare än så, dom gav kontrast och röntgade honom hela dagen, dom kunde följa lite av varje på väg ut, men det var fortfarande något i magen. Tillbaka igår och röntgade, samma visa igen. Det fanns mycket gas och gaskockor i magen som oftast tyder på ett främmande föremål i magen, i dett fallet var vi rädda för vadden som var i ödlan, att den inte syns på röntgen…

Det är här det är svårt att vara hundägare och ta bra beslut, okej. Ska jag vänta tills han blir skitdålig i helgen och åka akut och öppna honom på bagis… bara för att se om det blir bättre av sig själv? Eller ska vi öppna honom idag under ordnade former men riskera att det bara är gas och gasklockor i magen och tarmen, eller kommer vi hitta något som stoppar upp och gör så att magen går på halvfart?

Jätte svårt, ett ben i varje beslut, vänta eller inte vänta och hur länge ska man vänta. Varför kan man inte veta hur det ska gå redan innan? Nu har vi väntat i 7 dagar på svansen på ödlan, men ingen svans… vi öppnar! Så idag lämnades Dell in på op och man hittade inga ödle-delar i magen på Dell, skönt att veta att det inte finns någonting kvar och ingenting som kan riskera hans hälsa. Men sen kommer den där dumma tanken, fan skulle vi ha väntat ett dygn till och tagit ytterligare en ny bild i morgon?
Ja nu är han iaf nyopererad, jag ska hämta honom om två timmar, allt har gått bra och jag skulle tro att han fortfarande ligger där och sover. Tratt och koppel, mycket vila och massa pussar blir det nu i 10 dagar.

Jag vill inte veta vad den där förbannade skit ödlan har kostat mig nu…