Välj en sida

Tänkte när vi ändå är igång kring det här med Pumi, sundhet, temperament och diverse andra ämnen hittade jag väldigt fin läsning för den som är intresserad av avel och genetik! Jag blir väldigt engagerad i detta då jag har själv har hundar med Atopisk Dermatit.

Texten nedan är från bloggen Valporama, en blogg om hundgenetik och avel. Ni hittar bloggen här

Atopisk Dermatit eller Atopi är namnet för luftburen allergi. Atopi uppkommer för att kroppens immunförsvar överreagerar mot ofarliga ämnen som ger upphov till inflammation och vävnadsskada. De allergiframkallande ämnena tas upp genom huden, inandning och tarmslemhinnan och för att allergi ska kunna uppstå krävs upprepad kontakt med ämnet. I Sverige är husdammskvalster det vanligaste allergiframkallande ämnet hos hund. Bl. a. förekommer även pollen.

Symtomen för atopi är bland annat klåda (främst i tassar, ansikte, öron, ljumskar, stjärt och buk), hudrodnad (erythem) och fläckvist håravfall (alopeci). Ett annat symtom på atopi kan vara urtikaria, s.k. nässelfeber som är stora utslag på kroppen.

Har hunden något/några av dessa symtom bör man uppsöka en veterinär för att utesluta allergi. Återkommande hudutslag och rodnader runt tassar, öron, ögon etc. är inte normalt utan tyder starkt på en allergisk reaktion.

Atopisk Dermatit går inte att fastställa med något test utan uteslutningsmetoden är det enda sättet att få reda på om hunden är drabbad. När man har fastställt att hunden lider av atopi kan man göra blodprov eller pricktest för att se vad hunden är allergisk mot. Vid pricktestet sederas hunden och en bit hud rakas bort. Sedan utsätter man huden för olika allergiframkallande ämnen för att se vad hunden reagerar på. Blodprovet har några fördelar över pricktestet eftersom hunden dels inte behöver sederas ( p.g.a. detta så riskerar inte sederingspreparatet att påverka resultatet) samt att det kan användas på hundar som har redan har kraftiga hudutslag.

Ibland kan besvären variera beroende tidpunkt på året: ex. symtomen för allergi mot husdammskvalster kan lätta på sommaren (eftersom hunden vistas ute mycket) och öka på vintern (när hunden är oftare inomhus).

En hund med Atopi måste i de flesta fall medicineras resten av livet. De mediciner som finns kan ge biverkningar som magsår, kräkningar, diarré, muskelatrofi, pankreatit, diabetes, cushings, trötthet, darrningar, ökad klåda etc. Andra behandlingar som finns att tillgå är hyposensibilisering , fodertillskott i form av fett, bad flera gånger i veckan och anpassning till miljön (ex. städa huset ofta vid allergi mot husdammskvalster och minskade promenader vid pollenallergi). Behandlingarna och utredningarna är oftast dyra och kräver mycket av hundägaren.

Av alla organsystem så är hud den mest drabbade enligt tillgänglig försäkringsdata. När man tittar på livsförsäkringar så visar det sig att hudåkommor utan tvekan har flest livsförsäkringar uttagna av alla organsystem och Atopisk Dermatit är störst med sina väldiga 47,7%. Det näst största problemet i jämförelse är problem med rörelseapparaten som ligger på enbart 6,8%!

Statistiken visar att de hundar som har Atopi har generellt kortare livslängd än de som inte drabbas; de dör i 25% högre frekvens än icke drabbade! Det är alltså en sjukdom som det ofta avlivas för och som då påverkar valpköpare och hund kraftigt.

ATOPISK DERMATIT I AVEL

Sjukdomen debuterar oftast mellan 6 månader till 3 års ålder. I vissa fall debuterar sjukdomen sent, efter att de har gått i avel och hunnit få några valpar. Det kan därför vara viktigt att vänta med parning tills de når 3 års ålder för att minska risken för att föra sjukdomen vidare. Enligt genetikern Per-Erik Sundgren skulle flertalet ärftliga sjukdomar kunna minska om man ökade debutålder för avel till 3 år.

Atopi anses vara ärftlig eftersom rasen är den främsta riskfaktorn enligt flera studier. Som jämförelse, i Sverige, så drabbas 1,7 st ”genomsnittshundar” av atopi per 1000 hundar. För Bullterrier så drabbas 21st hundar per 1000 hundar.

(här ska det vara en tabell över dom mest drabbade raserna, men den lyckades jag bara infoga längst ner)

Andra raser som också uppges drabbas av atopi i Sverige är skotsk terrier, tervuren, boston terrier, shihtzu, mops, gordon setter, cairn terrier, labrador retriever, golden retriever, foxterrier, lhasa apso, shar pei, irländsk setter, yorkshire terrier, shiba , engelsk setter, beauceron, dvärgschnuzer, chihuahua och cocker spaniel.

I en brittisk studie var arvbarheten runt 50% för atopi hos labrador. Vilket är en mycket hög arvbarhet för en åkomma och innebär att sannolikheten att valparna drabbas är mycket hög. Men även om det finns en grundläggande genetisk orsak till sjukdomen så verkar de kliniska symtomen påverkas av miljön. Alla drabbade hundar utvecklar inte symtom, det krävs (förutom det allergiframkallande ämnet) många faktorer som ska samverka innan hunden utvecklar en reaktion. Det kan ses som att hunden har en ”allergitröskel” som måste toppas innan symtomen framträder. Hundar som är känsliga mot ex. både pollen och husdammskvalster kan därför vara symtomfria stora delar av året eftersom kvalstren själva inte räcker för att trigga igång klåda. Men under sommaren så kan plötsligt symtomen finnas där eftersom det blev ”för mycket” för immunförsvaret att hantera. Andra saker som trigga igång immunförsvaret kan vara om hunden får en hudinfektion, loppor, en reaktion på foder, temperatur förändringar, förändringar i luftfuktighet etc. Även stress kan påverka.

Enligt forskare och de flesta avelskubbar så ska inte en drabbad hund, eller dess nära släktingar användas i avel. Ane Nødtvedt, som gjort flera studier på Atopi, avråder bestämt att använda atopiska hundar i avel. Det är vårat främsta sätt att bekämpa denna, oftast fruktansvärda, sjukdom. Veterinär och forskare Kerstin Bergvall, som arbetar med bland annat Atopi på Ultuna Djursjukhus säger: “Genom medveten avel har vi chans att minska andelen allergiker inom en ras”. Eftersom arvbarheten är så hög för denna åkomma är det inte försvarbart att använda nära släktingar i avel. Flera studier har även visat att kullsyskon drabbas också i högre grad om det finns en valp i kullen med Atopi. Om man misstänker Atopi hos någon släkting ska man undvika att dubblera anlaget och undvika inavel. Inom raser som är numerärt små är detta extra viktigt eftersom en individ gör stor inverkan på hela rasen. I framtiden kan det betyda att ett mycket tråkigt anlag sprids och blir ett problem för rasen.

VAD SÄGER SKK OCH LAGEN?

Enligt lagen får inte hundar och katter användas i avel om:

de har en sjukdom eller ett funktionshinder som kan ärvas
de har eller med stor sannolikhet har recessivt anlag i dubbel uppsättning för sjukdom
de har eller med stor sannolikhet har enkelt recessivt anlag för sjukdom såvida inte parning sker med individ som är konstaterat fri från motsvarande anlag
parningskombinationen utifrån tillgänglig information ökar risken för sjukdom eller funktionshinder hos avkomman.
Enligt SKKs grundregler så ska hundavel ”bedrivas på ett sådant sätt att det befrämjar avkommans hälsa och välbefinnande.” Det är även krav på att i avel ”använda hundar som inte har allvarlig sjukdom/funktionshinder” samt att ”i avelsarbetet undvika parningskombination som utifrån tillgänglig information ökar risken för allvarlig sjukdom/funktionshinder hos avkomman.”

ATT LEVA MED ATOPISK DERMATIT

En sida jag hittade medan jag sökte runt efter info var om hunden Allis och hennes vardag som allergisk hund. Matte berättar om vilka behandlingar de gjorde, vilka effekter det gav på hunden och hur allting slutade. Det är verkligen hjärtskärande att läsa men ger insikt i hur valpköpare kan drabbas av denna sjukdom:

http://www.lordchamp.se/unikahund/allergi.htm

http://www.lordchamp.se/unikahund/allergi2.htm

Allis historia är fruktansvärd. P.g.a. hennes kortisonkurer fick hon enorma hungerkänslor och åt allt. Mattor, TV-dosor , pinnar etc. tills hon fick åka in till sjukhuset och opereras. Efter operationen så blev hon tvungen att sluta medicineras mot atopin ett tag vilket slutade med att allergin blossade upp och hela cirkusen var igång igen. Hon kunde inte ha tratt för då fick hon svampangrepp. Hon fick inte vara lös ute för att då vräkte hon i sig allt hon fick tag i. Ägaren hade en klump i halsen varje gång hon lämnat hunden ensam en stund eftersom hon kanske hade glömt något föremål på soffbordet eller så hade hunden fått tag i något annat ”ätbart”.

Matte skriver: ”Jag minns inte längre hur många antibiotikakurer hon fått under första halvåret – jag slutade räkna när vi passerat sex stycken på drygt två månader! Och då ska man komma ihåg att det aldrig varit frågan om en medicin i taget, utan snarare fyra eller fem i kombination[….]en av de mediciner som Allis blivit ordinerad också är fruktansvärt dyr (1.100 kr för 30 tabletter = 1 månads ranson) och då ska den ändå kombineras med en annan medicin för att få så bra effekt som möjligt och ändå försöka hålla nere kostnaden”

Några rader som verkligen knep åt mitt hjärta var:

”[Jag får] tvinga henne att sluta [klia] genom att med mindre våld hålla isär tassar och huvud så hon inte kan riva. Hon blir jättestressad både av klådan och för att vi hindrar henne att riva, och jag får sitta hos henne och prata lugnt med henne, stryka henne över huvud och rygg för att försöka lugna ner henne tills kortisonet börjar verka och ”anfallet” går över. Till slut lägger hon sig ner, drar ett djupt andetag, man hör en djup suck och hon slappnar av och somnar. Då sitter jag där med en klump i halsen, dåligt samvete över att jag varit så elak mot henne. Samtidigt lider jag så otroligt över att se henne så påverkad av sin klåda och inte kunna hjälpa henne mer för att få bukt på den.”

Efter att Allis för andra gången lyckats äta upp något riktigt olämpligt som krävde bukoperation så insåg matte att det var dags att avliva. ”Det var bara att inse vidden av det hela, ta ett djupt andetag, fatta beslutet (som jag ju egentligen levt med ett bra tag redan även om jag inte ville erkänna det) och meddela veterinären det tragiska beskedet per telefon att inget mer skulle göras, ingen mer pina. Hon skulle få somna in”

Allis avlivades, fyra år gammal. Det finns fler sådana här historier, vissa lindrigare än andra. Men oavsett så är det mycket gissel, pengar och tårar som fälls när man har en allergisk hund. Jag har själv en mild foderallergiker och av det lilla jag har upplevt så önskar jag ingen detsamma. Och jag önskar att uppfödare kunde inse vad denna sjukdom kan betyda för en hund och dess ägare.

20121120-093547.jpg