Första andra och tredje!

Det här är något jag har funderat ganska länge på, det här med hundar i ordningen och varför det ofta blir just så här…

Den första hunden man köper vet man oftast att man ska vara aktiv med, men inte i vad. Man köper en hund lite random, och tränar den i många olika discipliner, den blir inte jätte bra på något men rätt bra på mycket. Den hunden vill oftast jobba och ställer alltid upp, den är med på allt och man tänker inte jätte mycket på hur träningen ska gå till, man mest tränar och lär sig på vägen. Man förstår inte då hur bra den hunden man har är. Man förstår kanske inte riktigt då at det inte är hunden som stoppar upp, att man själv kanske inte är en så bra tränare. Och att man kanske gör lite för mycket av allt för att bli riktigt bra på något. Så man börjar fundera på hund nr 2, för det här med hund är ju skitkul!

Nu börjar man tänka på hund nr 2, och man vill ju att det här ska bli så bra som möjligt, man lyssnar på alla och några fler. Man planerar, tittar och pratar med massa förståsigpåare… man sätter upp tydliga bilder för hur det ska bli och vad man ska göra med hund nr två. Den här hunden kommer jag nå långt med! Sen kommer hund nr 2 och det blev inte alls bra, det här var inte alls hunden jag hade tänkt mig, hur kunde det bli så här när jag planerat så noga? Hund nr två är ofta inte vad jag förväntade mig mentalt eller så är den sjuk, just hund nr 2… det är också med hund nr två man börjar känna av prestigeångest, det gör man sällan med 1:an. Då börjar man förstå hur jäkla bra hund nr 1 egentligen var…

Sen kommer hund nr 3… det är då man börjar landa i vad hundträning faktisk är, och hund nr 3 kommer ofta in på ett bananskal, den är ofta inte planerad. Det är ofta genom en kompis, kompis, man har ju egentligen inte tid för tre hundar, men 2:an är inte vad jag förväntade mig och kan inte träna fullt ut med… och pang, så kommer 3:an, man är först lite orolig för vad alla andra ska tycka, men man kör på magkänslan. Och det blir oftast väldigt bra med 3:an…

Hund nr 2 försvinner ofta, den får ofta somna in på grund av hälsan eller pallet… och kvar har vi fina gamla 1:an och 3:an …drömmarnas hund som man nu börjar ta sig någonstans med… man sörjer 2:an och blir osams med 2:ans uppfödare, 3:ans uppfödare blir man bästa kompis med och 1:ans uppfödare har man ingen kontakt med alls.

Det här är väldigt vanligt faktiskt… och varför jag sitter och funderar på det här när jag egentligen borde ordna inför helgens lydnadsläger är också ett stort frågetecken… ha en bra vecka ni alla!

 

 

 

3 reaktioner på ”Första andra och tredje!”

  1. Lite stämmer, lite inte 🙂 Min tvåa fick somna in för tidigt, pga kroppen. Hon var verkligen inte nån bra hund mentalt heller, men hon var häftig att jobba med o vi nådde SM-medalj… Osams var jag med uppfödaren iaf. Ettans uppfödare hade jag ingen kontakt med under de flesta åren hon fanns. Treans är jag vän med fortfarande 🙂 Och jag hoppas att trean kommer nå åtminstone en del av de drömmar jag har! Och samma med fyran 😀

  2. Och hur kommer man runt det här? Det är ju inte direkt så att man förutse allt. Det är inte lätt, detta med hundar. Och givetvis är det inte lätt att få tag på en bra hund genom några kompisar, om man inte hållit på ett tag, för man behöver ju lära känna dom först, och det kan ta år.

    Det är inte lätt, detta med hund. Tur att det kul å mysigt!

  3. Kul att läsa, här hemma stämmer det riktigt bra. Min etta är drömhunden, men som jag har varit för dålig att träna. Tvåan skulle bli nåt stort, men var inte alls som jag tänkt att träna så hon är mest glad gårdshund, dock underbar mentalt och inga fel, så hon blir kvar många år till. Men nu när ettan börjar bli gammal planerar jag för trean, för den hunden ska ju bli nåt alldeles extra:-)… Men som du skriver vet man aldrig vad det blir, risken är stor att man ramlar över en hund oväntat som man inte kan motstå..

Kommentarer är stängda.